Liten o sårbar

Varför bryr man sig ens en sekund om vad människor från ens tidigare liv (läs barndom) tycker och tänker om en fortfarande, fastän de inte har någon aning om vem man är idag? Varför kan en tyst kommentar och en isande blick svida så?

Gick på stan glad i hågen på lördagsshopping idag och mådde rätt så bra och var nöjd med mig själv. Kommer in på en av stans gallerior och passerar ett café där det sitter en tidigare bekantskap (en gammal kossa med namnet Rosa) som ger mig en blick, avfyrar en kommentar till sin väninna varpå väninnan ger mig en totalt ogillande och dissande blick när jag går förbi och en nick till kossan. Ingen aning om varför de uppförde sig som två sjundeklassare men det sved ändå som tusan. Jag borde som sagt inte bry mig om såna små människor men en sån sak kan skicka en rakt tillbaka till högstadiets osäkerhet och otrygghet. Men ändå, förändras inte folk? Växer de aldrig upp? Har de inte kommit vidare i livet? Är de avundsjuka? Vill de såra en eller är de bara så sjukt uttråkade av sina egna liv? Gick hem och gömde mig och önskade att jag bodde långt härifrån. Att jag bodde i en stad där folk inte bryr sig så mycket om vad andra gör och tänker. Eller hur andra ser ut. Sen gick det tack och lov över. Riktiga vänner stöttade och fick mig att inse att det verkligen inte var mig det var fel på utan de kalla kossorna på cafét som borde göra annat än att kommentera folk som lever sina egna liv utan att störa någon annan. Vet hut! Som tur är dyker det upp andra personer från förr som man däremot blir riktigt glad av att se och träffa igen. Mycket tack vare facebook! Tur att de flesta människor faktiskt är snälla och har ett stort hjärta och vill varandra väl. För visst måste det vara så? Bäst att radera de andra från minnet så snabbt man kan för sin egen överlevnads skull. Bye bye Rosa! Och lycka till... Muahahahaha.